Det var länge sen nu. Väldigt länge sedan jag skrev. 11 Mars närmare bestämt.
Mycket har hänt. Småkockarna är ute ur mitt lov, av olika skäl valde jag att gå vidare. Befinner mig just nu inne på östermalmshallen.
Vissa av er har säkert undrat varför jag inte skrivit och vart jag tagit vägen.
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på den frågan.
Mitt liv har varit ett kaos alldeles för länge. Inte bara med flytten till Stockholm, byten av jobb utan flytten från Putte. Den blev känslomässig på många sätt.
Det blev ett rejält uppvaknande. På allt jag försakat i alla dessa år. Alla tidiga mornar då jag var ute och gick. Trött som få jagade jag runt, efter vad? Alldeles för mycket kretsade kring min träning. Försökte fly från? Ja vad vet jag. Rädd att hamna tillbaka i strl stor igen.
Men vet ni, size xxs-xs gjorde mig fan i mig inte lycklig. Så jävla olycklig.
Jag förlorade inte bara en del av mig, jag förlorade min största kärlek. Putte orkade inte kämpa längre. Jag lyssnade inte.
Mitt allt i livet. Så blind och döv. Uppe i mitt. Valde bort de där ögonen för att rusa runt lite mer.
Om det var värt det? Nej inte ett dugg. Idag då bilder på mig på Facebook kommer upp vill jag inte se. ”Det är inte jag ” tänker jag.
Men det är det.
Jag ser nu, vad alla andra såg. Något sjukt.
Jag har insett det, jag tränar ännu. Men helt under andra former. Idag blir det ETT pass om dagen. Idag ligger jag kvar i sängen. Tillåter mig att njuta av livet, fullt ut.
Självklart vet jag att jag kan rasa dit igen. Men att jag har kommit till insikt är en bit på vägen.
De mornar jag kan vakna upp, se in i de där ögonen är en seger.
Jag vet inte vad livet bär med sig här näst. Jag vet att det finns en person i mitt hjärta som jag inte trodde skulle komma tillbaka. Kanske finns det något där igen. Det får tiden utvisa.
Jag vet iallafall att jag lever. Och har börjat hitta balansen mellan vila och träning.
Sen bor Han tätt intill mitt hjärta. Och jag vet att jag njuter av att känna hans händer på min kropp.
Jag må ha slängt en hel del fina kläder. Kläder i size mini. Jag har fått köpt nya kläder i en ”större”storlek. Självklart har det varit och är tufft att acceptera. Men det är en stor seger o kunna se sig i spegeln med klänning på. Kunna ta en bild. Och bli ”nöjd”
Men det handlar minst om yta egentligen. Det är segern inuti som räknas
(Och nej min halvmara i april blev en flopp. Min kropp, sönder tränad. Jag har fått börja om från noll igen.
Om det varit värt det? Nej. )