Vikten av Hälsan

Mot Size Lycklig

Mitt förra inlägg fick stora reaktioner. Väldigt många positiva. Blev större uppmärksamhet än jag trodde. Och det värmer så, alla som stöttar. Peppar.

Men samtidigt märker jag att en del, de som såg mig som en evighets maskin, jag som ALDRIG tillät mig att vila. De har försvunnit ur mitt liv. Det skrämmer mig lite. Jag som körde på hela tiden. Vad kroppen än sa. Så gick jag upp i ottan. Gick o gick i evighet. Jag fanns alltid där om någon ropade powerwalk. Jag är inte den personen nu.

Vet ni, jag får stå mitt kast för att jag varit där. Så många löprundor jag fått bryta. För att kroppen skriker nu. Högt. Midnattsloppet fick jag ställa in. Det är nästan så att så fort ordet löpning kommer över mig sväller foten och smärtan kommer i hela benet. Den vill inte löpa mer.

Och det är mitt eget fel. Jag har kört bara kört så jäkla länge. Det går inte mer.

Det gör såklart ont att inse. Och det kommer bakslag. Ordentliga sådana. Veckor då jag tar tre steg tillbaka, försöker köra på som förut. Men det går inte. Jag MÅSTE tillåta mig att vila och jag måste acceptera nuet.

Självklart känns det. Det får kännas. Det kommer tunga dagar. Riktigt tunga. Då jag tycker att alla tittar. Då jag bara vill gömma mig. Höja musiken i lurarna. Men det är de dagarna jag måste våga titta tillbaka på det som varit, påminna mig om att det inte var okej.

Idag då jag ser tillbaka, det var allt annat än värt det. Jag försakade Putte, mitt allt i livet. Jag tränade rent ut sagt bort vårt förhållande. Jag förstår idag att han inte orkade kämpa mer. Jag måste bevisa att jag klarar detta, för min skull och för vår skull. Kanske finns det en framtid ihop igen.

Och jag kämpar, dagligen, mot size lycklig. Vissa dagar är jag där, andra sjumila kliv därifrån.

Det får vara så. Men jag ska kämpa för att de dagarna ska bli färre.

Jag är Jag. Oavsett storlek på klänning.

 

Tack Hannah Östebo för #sizelycklig

Uppmärksamma utseendefixeringen. Den dödar allt för många, kanske inte som person. Men jag var inte riktigt levande då. Min blick var död så som min ena syster så många gånger sa. Jag ser det själv idag, på de bilder som dyker upp.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: