Vikten av Hälsan

Arkiv för augusti, 2016

Mot Size Lycklig

Mitt förra inlägg fick stora reaktioner. Väldigt många positiva. Blev större uppmärksamhet än jag trodde. Och det värmer så, alla som stöttar. Peppar.

Men samtidigt märker jag att en del, de som såg mig som en evighets maskin, jag som ALDRIG tillät mig att vila. De har försvunnit ur mitt liv. Det skrämmer mig lite. Jag som körde på hela tiden. Vad kroppen än sa. Så gick jag upp i ottan. Gick o gick i evighet. Jag fanns alltid där om någon ropade powerwalk. Jag är inte den personen nu.

Vet ni, jag får stå mitt kast för att jag varit där. Så många löprundor jag fått bryta. För att kroppen skriker nu. Högt. Midnattsloppet fick jag ställa in. Det är nästan så att så fort ordet löpning kommer över mig sväller foten och smärtan kommer i hela benet. Den vill inte löpa mer.

Och det är mitt eget fel. Jag har kört bara kört så jäkla länge. Det går inte mer.

Det gör såklart ont att inse. Och det kommer bakslag. Ordentliga sådana. Veckor då jag tar tre steg tillbaka, försöker köra på som förut. Men det går inte. Jag MÅSTE tillåta mig att vila och jag måste acceptera nuet.

Självklart känns det. Det får kännas. Det kommer tunga dagar. Riktigt tunga. Då jag tycker att alla tittar. Då jag bara vill gömma mig. Höja musiken i lurarna. Men det är de dagarna jag måste våga titta tillbaka på det som varit, påminna mig om att det inte var okej.

Idag då jag ser tillbaka, det var allt annat än värt det. Jag försakade Putte, mitt allt i livet. Jag tränade rent ut sagt bort vårt förhållande. Jag förstår idag att han inte orkade kämpa mer. Jag måste bevisa att jag klarar detta, för min skull och för vår skull. Kanske finns det en framtid ihop igen.

Och jag kämpar, dagligen, mot size lycklig. Vissa dagar är jag där, andra sjumila kliv därifrån.

Det får vara så. Men jag ska kämpa för att de dagarna ska bli färre.

Jag är Jag. Oavsett storlek på klänning.

 

Tack Hannah Östebo för #sizelycklig

Uppmärksamma utseendefixeringen. Den dödar allt för många, kanske inte som person. Men jag var inte riktigt levande då. Min blick var död så som min ena syster så många gånger sa. Jag ser det själv idag, på de bilder som dyker upp.

Annonser

Livets väg

Det var länge sen nu. Väldigt länge sedan jag skrev. 11 Mars närmare bestämt.

Mycket har hänt. Småkockarna är ute ur mitt lov, av olika skäl valde jag att gå vidare. Befinner mig just nu inne på östermalmshallen.

Vissa av er har säkert undrat varför jag inte skrivit och vart jag tagit vägen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på den frågan.

Mitt liv har varit ett kaos alldeles för länge. Inte bara med flytten till Stockholm, byten av jobb utan flytten från Putte. Den blev känslomässig på många sätt.

Det blev ett rejält uppvaknande. På allt jag försakat i alla dessa år. Alla tidiga mornar då jag var ute och gick. Trött som få jagade jag runt, efter vad? Alldeles för mycket kretsade kring min träning. Försökte fly från? Ja vad vet jag. Rädd att hamna tillbaka i strl stor igen.

Men vet ni, size xxs-xs gjorde mig fan i mig inte lycklig. Så jävla olycklig.

Jag förlorade inte bara en del av mig, jag förlorade min största kärlek. Putte orkade inte kämpa längre. Jag lyssnade inte.

Mitt allt i livet. Så blind och döv. Uppe i mitt. Valde bort de där ögonen för att rusa runt lite mer.

Om det var värt det? Nej inte ett dugg. Idag då bilder på mig på Facebook kommer upp vill jag inte se. ”Det är inte jag ” tänker jag.

Men det är det.

Jag ser nu, vad alla andra såg. Något sjukt.

Jag har insett det, jag tränar ännu. Men helt under andra former. Idag blir det ETT pass om dagen. Idag ligger jag kvar i sängen. Tillåter mig att njuta av livet, fullt ut.

Självklart vet jag att jag kan rasa dit igen. Men att jag har kommit till insikt är en bit på vägen.

De mornar jag kan vakna upp, se in i de där ögonen är en seger.

Jag vet inte vad livet bär med sig här näst. Jag vet att det finns en person i mitt hjärta som jag inte trodde skulle komma tillbaka. Kanske finns det något där igen. Det får tiden utvisa.

Jag vet iallafall att jag lever. Och har börjat hitta balansen mellan vila och träning.

Sen bor Han tätt intill mitt hjärta. Och jag vet att jag njuter av att känna hans händer på min kropp.

Jag må ha slängt en hel del fina kläder. Kläder i size mini. Jag har fått köpt nya kläder i en ”större”storlek. Självklart har det varit och är tufft att acceptera. Men det är en stor seger o kunna se sig i spegeln med klänning på. Kunna ta en bild. Och bli ”nöjd”

Men det handlar minst om yta egentligen. Det är segern inuti som räknas

 

 

 

(Och nej min halvmara i april blev en flopp. Min kropp, sönder tränad. Jag har fått börja om från noll igen.

Om det varit värt det?  Nej. )

Etikettmoln