Då jag inte kunde springa, egentligen kunde jag inte springa alls. Två kilometer kändes som en mil. Jag fick stanna, fick håll, fick gå. Ta några steg till. Sakta ökades dessa till tre kilometers lätt jogg, sedan kom dagen då jag ORKADE springa hela fem kilometer, jag minns känslan då jag kom upp för backen i elljusspåret. Det kanske inte kan kallas löpa, utan lufsande, men för mig, DÅ var det springa.
Jag trodde väl aldrig då, att jag skulle spränga mils-gränsen. Det kändes så ouppnåeligt. För stort, för långt och jobbigt. Men längtan fanns där. Och att säga det till ens sambo, som dessutom är PT och löpcoach, då kommer man INTE undan. Jag tog milen en oktoberdag, lerigt, lite halvblött, tiden vart inget att skryta med, men för mig var det viktigaste att jag tagit hela milen med hyffsad fart under skorna. Ville ta midnattsloppet förra året på timmen, misslyckades med fyra minuter. Så besviken, arg och ledsen.
Ville ALDRIG mer springa.
Men något i mig, fick mig att fortsätta nöta, hela förra hösten, in i vintern, sprang jag. Kortare och längre sträckor. Anmälde oss igen till midnattsloppet i år. Löpningen byttes till viss del ut till spinning, älskade Elin tog mig under sina trygga vingar och fick mig att hitta en styrka inom mig, en vilja, ett hårt pannben skapades, mjölksyraträning, tröskelintervaller på cykeln, backträning, korta intervaller. Massa träning på cykeln, i spinningsalen med alla grymma ledare fick mina löppass att förbättras.
Och ni som följer mig, vet ju att tiden på midnattsloppet kapades avsevärt. Känslan när jag gick i mål, var nästan nära döden men på något sätt helt underbar.
All glädje, all kärlek, all pepp som jag fått under våren hade verkligen gett resultat. Jag kunde hantera mjölksyran som kom i backarna, hornen i pannan växte ut. Men då och där, då jag passerade mållinjen i augusti, trodde jag INTE att jag skulle göra det jag just gjort.
Men någon skrev till mig (i ett helt annat sammanhang) att ”Katrine Du gillar ju utmaningar”. Kanske är det så, för varför skulle jag annars ha skickat in en anmälan till detta?
Vad jag vill säga med detta?
Ingenting är omöjligt! Tro på Dig själv! Ta det i småsteg! Och ALLA löpsteg räknas!
Ingen människa är den andra lik, vi är UNIKA!
(Det som är jogg för Dig, kanske är sprinterfart för någon annan. Det Jag kallar springa, kallar Putte lufsa)
Vi har alla olika förutsättningar. Sluta jämför Dig med ANDRA, ur alla synvinklar! Du är bra Precis som Du är!
Var inte avundsjuk på andra, inspireras av dem, men jämför dig inte!
Fröken Loo´s Hälsoinspiration 
Kommentarer till: "Alla löpsteg räknas!" (1)
Tack för ett peppande och bra skrivet inlägg.