”Fortsätt odla vänskapen med positiv energi”.

Så skrevs det alldeles nyligen på min Facebook från en väldigt klok man jag lärt känna detta år.

Varför kom de då upp hos mig? Jo, för att idag, ja klockan är snart 19, och vid denna tid för precis 12 år sedan mötte jag någon som skulle visa sig betyda så mycket för mig. Den personen skulle sätta hela min värld i gungning. Det kom någon där på stan med gul dunjacka, stenmarksmössa, gröna byxor och nästintill platåskor, svarta glasögonbågar, och under den där mössan var det ett hemma blonderat hår i mittbena. Tro det eller ej så är det Putte jag mötte för tolv år sedan.

Han 22, jag 15.

Det var inte många som trodde på det förhållandet men bevisligen hade de fel, för än idag, står vi här tillsammans, så tätt intill som aldrig förr. Så många år tillsammans, vad vi delat på glädje och sorg. Skratt och tårar. Ilska, frustration, lycka, leenden. Precis så där som ett förhållande är, med upp och ned gångar. Men fortfarande så nära intill.

Det är hans ögon jag alltid vill möta då jag slår upp mina, det är hans röst jag vill ska möta mig då jag låser upp dörren. Att alltid få se hans vältränade kropp med handduken knuten runt höften. Tänk att få krypa in i hans famn då mina drömmar blivit tillknycklade, och känna tryggheten i hans hjärtslag.

Åldern var något som många var emot, Han 22, Jag 15 men den livserfarenhet han hade, och den styrka som fanns där, var precis vad jag behövde, då, det första året. Det vi fick gå igenom, tillsammans, det första året, är något som fått mig att inse hur starka band man kan skapa med någon så snabbt. Jag tror vi båda minns, eller vi alla, det var en varm sommardag, året var 2001, telefonen ringde, pappa gav mig den. ”Hej det är mamma, jag vill bara………. Tala om att jag har CANCER”, jag var 15 år, och min mamma var jätte sjuk. Jag skulle flytta hemifrån, börja gymnasiet men Putte stod där. Dag som natt. Torkade mina tårar, höll om mig. Följde med över allt. Och jag minns, hur arg jag var, på alla som log och skrattade men han gick inte sin väg trots mina tårar där i början, och än idag står han här. 12 år senare.

Tragedier och sorg har följt oss men samtidigt gjort oss så mycket starkare. Att se den andra sjunka till botten, att inte kunna för må att resa sig själv, att samla kraft och dra varandra uppåt igen. Och nu står vi där, 12 år, tillsammans, inga ringar på fingrarna men något så mycket större, som för oss samman på vår väg, så tätt man kan komma, satsar vi allt, på det vi båda brinner för, efter en gemensam livsstilsförändring, och ett intresse för hälsa, ska vi nu få människorna att förstå Vikten Av Hälsan.

För är det inte Hälsa, att vilja dela, vardag, som helg, natt som dag, med någon? Att det gemensamma intresset kan få oss att förbli det starkaste band som finns?

Jag hoppas och önskar att det för alltid är Puttes ögon jag möter då jag slår upp mina och vi tillsammans fortsätter se och erövra världen, hand i hand. Så tätt intill, att vi känner varandras hjärtslag. Genom lycka, skratt, tårar och sorg men för alltid hand i hand, Jag och min Putte.