Vikten av Hälsan

Denna ytliga insida

Dessa tankar började redan i lördags då Putte o jag var på Mårten Anderssons föreställning, ”Under ytan” där han utifrån sitt stökiga och alkoholfyllda liv gjorde en show med både komik och tragik. Får Ni chansen, se den.

Han kom in på det här med yta, ytligheten, kanske inte så mycket yta på utsidan utan mer den ytliga insidan. Han berättade att hans mamma är ifrån Hudiksvall och att de har sommarstuga där uppe. Att halva Mårten är hälsing och andra en ytlig Stockholmare.

Det där skrämde mig, ”Ytlig stockholmare”, självklart har jag hört det massor med gånger, men när jag fick det svart på vitt, jämfört där på scen, från en med benen i båda zoner. Han tog upp hur ”Vi” hälsingar är, hur vi kan ”döprata” i kassakön, hejar på varandra på gatan utan att ens veta vem personen är. Och gjorde man det i Stockholm var man helt klart ”onormal”.

HJÄLP!

Kommer jag klassas som onormal då när jag väl kommer ner? Inget mer döprat med tjejen i kassan på Pressbyrån, jag som älskar att byta några ord med personalen i butikerna jag handlar på. Har inga problem med att hälsa på de som är ute och löper eller går samtidigt som mig, om morgonarna. Det kan börja med ett leende men ju fler gånger man möts, desto fler ord blir det. Jag hälsar och små pratar med alla på vårt bostadsområde, just nu pratas ebola och ryska ubåtar.

Nu blir det trappuppgång, får man INTE hälsa då?

Är det sådär ytligt, kanske jag inte är den där Stockholmska tjejen ändå, eller är det så att det är en ska jag ska vända på, jag ska vända på folks matvanor och folks syn på hur lite ett leende och ett hej kostar att dela ut men gör så mycket för den som får det.

Ett leende och ett hej, kan göra någons dag. Tänk på det. Jag gjorde nog en gubbes dag i måndags, lika som han fick mitt hjärta att studsa lite extra. Jag hörde att det var en hälsing som kom in och skulle äta på mitt jobb, vilket jag påpekade. Jag älskar min hemma dialekt, och speciellt dialekten pappa har. Det visade sig, att det var en barndomsvän till min pappa och hans syskon. Att de jobbat i skogen tillsammans, så många historier jag fick höra, och att se glädjen i den gubbens ögon är obeskrivlig. Bara av att jag sa ”Och här kommer en hälsing hör jag” utvecklades ett samtal.

Är det olagligt i Stockholm? Kommer folk titta snett på mig, för jag är som jag är, en hälsing som gärna tar några ord med folk. Och ett leende till dem jag möter det är lika självklart för mig, som att sätta höger sko på höger fot.
Eller är det som Mårten sa i sin show, i Stockholm hinner de inte med ett hej och lite döprat de är ALLTID på väg någonstans. ÄR det så? Vet dom vart dom är på väg, vad dom stressar till, eller är det så att de INTE vågar möta andra människors ögon, rädda för att upptäcka andra människors insida?

Jag hoppas att detta är en massa förutfattade tankar som kommer motbevisas så snart som första flyttlådor når huvudstaden.

Jag hatar ytlighet, lika mycket som jag hatar ”vänner” som kommer då det passar dem, ytliga bekantskaper kan man såklart ha men att kalla sådana vänner ska man passa sig för. Riktiga vänner är sådana som stannar då alla andra går, som man kan ringa och bara prata med, och veta att det inte kommer vidare till någon annan i dess ”vänskapskrets”.

Försöker lära mig, att jag inte kan lita på alla som visar sitt ”intresse” av att bli min ”vän”, allt för ofta är de ute efter något, sedan jag började min livsstilsförändring och gick min kostrådgivarutbildning samt att Putte blev PT har det vi verkligen varit ”populära” till och från. Även om jag VET så blir jag bränd, tar deras intresse på allvar men när de fått de, de vill ha, så är man inte vatten värd.

Kanske är jag lite ensam av mig, men jag VET vilka som står mig närmast, och jag vet vilka som skulle svara mitt i natten om jag ringde. Jag vet vilka som rest mig upp alla gånger jag rasat, inte är de, de ytliga, nej det är de som har lärt sig vad ÄKTA vänskap är.

Men det kanske är så, jag kan flytta ifrån Hälsinglands skogar, till Gävle, från Gävle till Stockholm men det spelar ingen roll, INGEN kan ta hälsingen ur mig! Jag hatar fortfarande ytlighet, ytligheten i den yttre skönheten må vara en sak, håller med alla tjejer i gruppen  Move. Nourish. Believe på Facebook, att visst vill vi alla se bra ut men RIKTIG skönhet kommer från något annat än en perfekt selifie. Men den inre skönheten, är väl ändå det som spelar roll.

Blev ett tidigt blogginlägg denna mörka höstonsdag med enbart ljuset från datorn och en kaffekopp som sällskap. Räknar med att blir en lång ledig dag men förhoppningsvis så kommer allt ordna sig under förmiddagen hos läkaren men passar på att tömma hjärnan nu. Ska försöka hinna med ett litet gympass innan den där läkaren ska få träffa mig med, vet inte om det blir så mycket mer än lugna pass i vecka framöver efter dagens läkarbesök så.

Annonser

Kommentarer till: "Denna ytliga insida" (2)

  1. Jag kan lugna dig med att Stockholm är inte bara yta. Titta på mig. Född stolt 08. Uppfostrad av en gästrikare och en norrbottnare. Stor del är inflyttade till Stockholm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: